En del av mitt hjärta.

Ångest, oro och stress. Jag orkar inte.

Nu är det kväll igen och allting känns meningslöst. Meningslöst och världelöst. Precis allt känns upp-och-ner. Jag hatar, verkligen HATAR att vara själv såhär innan jag ska sova utan en fin pojkes armar runt om mig och en röst som viskar: "Allt kommer bli bra". Jag tackar Gud för helgerna (ibland varannan) då jag har Linus bredvid mig som får mig att tänka på annat och känna lycka istället för oro och ångest som jag alltid känner annars innan jag ska lägga mig. Jag hatar detta, vill göra som alla andra & flytta ihop med min pojkvän men nej, det går inte för vi har inte ekonomin.

Jag ser INTE fram emot en ny vecka på praktiken, vill ligga under täcket
och sova exakt hela tiden fram tills det är fredag kväll igen..