En del av mitt hjärta.

Har bläddrat förbi ett blogginlägg där en tjej skriver om att allt är inte så lätt som vissa (eller väldigt många) tror. Jag känner igen mig så sjukt mycket i detta, och det är verkligen så SANT. 

Det finns så otroligt många "Det är bara att" som man stöter på i vardagen.
Detta är några som ja fått höra de senaste åren. 

”Det är ju bara att rycka upp sig!” (depression)
”Det är ju bara att skaffa ett jobb!” (arbetslös)
”Det är ju bara att sluta dricka/röka!” (beroenden)
”Det är ju bara att spara!” (familj som inte har råd med något)
"Det är ju bara att äta mindre och motionera mera" (överviktiga)
"Det är ju bara att prata!" (till en blyg/social fobiker)
"Det är ju bara att skärpa sig" (Till barn med ADHD)

Om det bara var att rycka upp sig från depressioner, Varför finns ens sjukdomen? Varför blir människor fast i ett djupt svart mörker av sorg? För skojs skull eller? Det finns väl ingen som vill vara ledsen. Alla vill väl må bra, och vore det då så enkelt att det bara var att rycka upp sig skulle väl alla gjort det från början.

Om det är så lätt att få jobb, Varför är så många ungdomar arbetslösa mot sin vilja? Man kan plugga i flera år, ha hög utbildning och ändå inte få ett jobb , trots att man söker och söker. Jag är så trött på attityden "ungdomar är bara lata". För det är inte lätt att få jobb idag. Speciellt inte om man vill ha jobb inom det man är utbildad till eller far att inte tala om att få fast tjänst.

Om det är så lätt att sluta med ett beroende, varför finns missbruk överhuvudtaget?
Jag undrar lite varför människor tror att det "bara är att sluta" när det ligger människor halvvägs till döden ute på gator och torg fast i sina beroenden. Människor som förlorar sitt jobb, sitt hem och sin familj på grund av missbruk. Skulle det hänt om det var enkelt att sluta?